Vaknade trött imorse av att C (en av våra anställda) ringde med den ena dumma frågan efter den andra. Hon hade hand om frukosten på hotellet och har fortfarande efter snart 3 månader inte lärt sig rutinerna. Skyndade mig ner bara för att upptäcka att det mesta var slut, och inga kokta ägg framme. Låter lite larvigt nu när jag skriver ner det, men det är viktigt att allt görs ordentligt och läggs upp snyggt.
Fotnot; C är liten, blond, och VÄÄÄLDIGT bimbo... Har inte hjärta att ersätta henne för hon gör sitt bästa och är lojal, vilket vi uppskattar hos personalen...

Sen satte jag mig och städade mitt skrivbord, som var så stökigt att det är långtifrån klart, men lite bättre än innan i alla fall. Sambon klagar jämt på mitt "kontorsstök", men jag förklarar jämt för honom att jag har min ordning i röran. Egentligen så har jag väl inte riktigt koll, men hittills, peppar peppar, så har jag alltid lyckats hitta speciella papper o. dyl. nästan direkt när jag behöver dem... :)
Jag brukar ändå alltid retas med honom när han kritiserar röran och säga:
"Om ett rörigt skrivbord är tecken på en rörig hjärna, vad betyder då ett tomt skrivbord?"
Då blir han oftast tyst, eller himlar med ögonen... Hehehe

Ska tillbaks till äldreboendet imorgon. Behöver egentligen inte jobba där för pengarnas skull, men de har blivit så fästa vid mig, och jag vid dem så jag har inte haft hjärta att säga upp mig, även om jag egentligen behöver ägna 100% av min tid till företaget. Nu får jag jobba 200% istället för att hinna med... Det känns extra jobbigt att gå tillbaka nu, för jag har varit ledig ända sen i julas för att kunna vara med min mamma på sjukhuset. Hon hade haft livmoderhalscancer i två år, och under den sista perioden satt jag med henne dygnet runt på avdelningen, tillsammans med pappa, innan hon somnade in den 3:e Februri... Sen har vi planerat begravningen, som hölls den 23:e, och nu är det alltså dags att gå tillbaka till jobbet igen. Det som känns så himla jobbigt är att jag inte orkar prata om det än med arbetskamrater och de gamla. När jag jobbar på hotellet har man ändå att göra med främlingar, de vet ju inte vad som har hänt och så, så nu gruvar jag mig ordentligt för att gå tillbaka.

Jag undrar hur lång tid det tar innan sorg dövas? Just nu gnager det i mig dygnet runt, och jag oroar mig för hur pappa ska klara det ensam, även om han förstås har oss barn, och jag sörjer allt hon inte kommer att få vara med om, och att inte kunna ringa henne varje dag som jag brukar...

Hursomhelst, jag hoppas det går bra imorgon, jag vet att de har saknat mig, men jag har väldigt svårt att visa min sorg, och skäms nästan över att jag kanske verkar kall och så när jag inte vill prata om det.