Norrmän, Malena Engman, La Voix

Hade norrmän här i helgen som bodde. Norrmän är överlag det trevligaste folkslaget att ha som gäster på hotellet, artiga, glada och trevliga (de flesta i alla fall).

För övrigt var vi på dans i lördags kväll. Inte för att jag dansar något men jösses vad sugen man blir på att kunna bugga så där riktigt snyggt som vissa kan. Sist jag försökte bugga (på en nattklubb till helt fel musik) snubblade jag och hamnade mitt på baken. Jag har nog verkligen två vänsterfötter, så har det alltid varit, hahaha...

Hurra för att rätt låt äntligen vann i melodifestivalen också! Har haft La Voix som favorit ända sen jag hörde den på deltävlingen. Ingen av mina favoriter har vunnit på en massa år, så nu kommer jag ändå att sitta klistrad framför tv'n när Eurovision går av stapeln! Annars så har jag sagt ett par år att jag ska sluta titta eftersom alla ändå bara "kompisröstar" länder emellan, men i år hoppas man ändå på ett mirakel :)

Tjo, vad roligt, vi håller på att slipa ner golvet i baren och ska måla det sen i golvoljebets i mahogny. Kommer bli så blankt och fint, o då känns det roligt att köpa de nya barmöblerna vi planerar också :) Alla tyckte vi skulle vänta med slipningen tills på måndag när alla checkat ut, men envisa tidsoptimisten jag satte två man på slipning nu, så lovade jag att jag skulle måla hela golvet ikväll om det så tar mig hela natten...

Har inte hunnit skriva under helgen, vi hade fullt på hotellet och det var ju kul.
Nu har de checkat ut och vi förbereder oss för nästa folkstormning tills nu i helgen :)
Ska betsa om panelen i baren nu.

Fixade tanden idag!

Hurra, idag fixade jag min onda tand, eller tandläkaren gjorde det ju förstås, men jag kände det som att jag presterade ordentligt genom att klara av det.
Först fick jag tre sprutor, de sa att det var adrenalin i också, jag bad dem att skippa den där bedövningstussen man får innan och köra sprutorna direkt, för tussen svider ju bara och sprutor är jag tack och lov inte rädd för.
Sen kom jag på att för att distrahera mig själv så började jag "sjunga" medans de höll på, så gott det gick och då var jag ju tvungen att tänka på att komma ihåg melodier och texterna i huvudet. Sen blev det rätt så trevligt, för sköterskan började skratta när jag nynnade på leende guldbruna ögon, för den hade hon sjungit i bilen imorde på väg till jobbet när hennes bilstereo var trasig.
Tandläkaren tyckte jag var duktig som kunde sjunga med en massa fingrar och redskap i munnen, de sa att jag var den första patient som sjungit hela behandlingen, och att de skulle rekommendera det åt andra tandvårdsrädda patienter.
Hursomhelst, jag fick en tillfällig lagning igen, och en ny tid för att laga hålen, men då får jag åka till en annan klinik där hon också praktiserar där jag skulle få lugnande och lustgas så att jag kan slappna av, så då känns det ju lite tryggare i alla fall.
Först hade jag bett om att bli sövd, men hon sa att det oftast bara är utvecklingsstörda som får det, och det är jag ju inte... så det får bli stecolid och lustgas istället så får vi se om det går bra...

Man ska inte anställa par. Igår sa vi upp den ena av dem för att han misskötte sig, och då gick hans flickvän på lunch och kom inte tillbaka. Samtidigt som man blev förbannad och besviken, så var det nog ändå menat, för vi hade tänkt att dra ner på deras timmar ändå, men inte gjort det än eftersom vi fick dåligt samvete för hur de ska klara sig, de får inga andra jobb här, jag vet att man inte ska tänka så som företagare men man är väl lite blödig ändå...

Multimedia message

Stickade ett nytt fodral till min mobil att hänga runt halsen. Sen strök jag på en applikation jag köpte i tyg affären idag. Jag ska göra flera så jag kan byta!

Allt gick bra på jobbet idag. Alla var så glada att se mig, och jag blev så väl mottagen av både pensionärerna och kollegorna. Att jag bjöd dem på semlor och hade fixat musikunderhållning gjorde ju inte saken värre heller :)

Har fortfarande asont i tanden, så jag blev tvungen att ringa tandläkaren idag. Tandläkaren skulle vara borta imorgon och på onsdag, men på torsdag skulle de dirigera om lite så att jag fick en tid. Det var ju snällt. Nu är det bara att knapra alvedon som en galning och försöka att inte tänka så mycket på det annalkande besöket...

Nu måste jag ta painkillers och försöka sova en stund tills smärtan går bort. Tur, för jag såg just genom kontorsfönstret att sambons asjobbiga "kompis" (mer av en stalker egentligen, det är en snubbe som är snäll men jobbig som fan att prata med, när man pratar om himlen pratar han om träden typ, han har inga kompisar så det är ju synd om honom oxå) kommer hit, då kan jag smita snabbt... :)

Multimedia message

Den här snygga lampan hittade jag bortglömd med ena skärmen borta och den andra trasig idag på hotellet. Sen hittade jag två skärmar som egentligen skulle sitta åt andra hållet, men vi böjde till dem lite så de passade och så blev det så här fint! Den ska jag ha hemma när jag äntligen får min lilla läshörna som jag har planerat. Tänk vad folk bara kastar bort!

AAAAAJ!!! Bara för att man går o gruvar sig så dant så knep jag ihop tänderna och fick värsta tandvärken. IGEN...
Sake är den att jag har värsta tandläkarskräcken, men fick värk i höstas när jag bet av en tand när jag åt en seg kola, och pallrade mig iväg till tandläkaren. Där fick jag veta att jag förutom den avbitna tanden hade ett stort och några småhål, så jag tog mod till mig och lagade ena sidan i munnen (inte den avbitna sidan av någon anledning, där fick jag bara en tillfällig lagning). Sedan fick jag en tid hos tandhygienisten för putsning, men höll på att svimma av smärtan enftersom hon inte kunde ge den starka bedövning jag behövde (minimum 3 sprutor i regel), så jag blev rädd och avbokade lagningstiden gång på gång. Sen skulle jag gå förr-förra veckan, men jag hade ju inget ont, och sambon hade lite tandvärk, så jag gav honom min tid och sköt upp min egen till den 6:e Maj istället. Då kunde jag ju slippa nu med honom som svepskäl, sedan bet jag nog ihop tänderna för hårt på begravningen förra veckan, och nu har jag alltså monstersmärtor i munnen...
Tog tre Ipren och hoppas på att det ska gå över tills imorrn...

Vaknade trött imorse av att C (en av våra anställda) ringde med den ena dumma frågan efter den andra. Hon hade hand om frukosten på hotellet och har fortfarande efter snart 3 månader inte lärt sig rutinerna. Skyndade mig ner bara för att upptäcka att det mesta var slut, och inga kokta ägg framme. Låter lite larvigt nu när jag skriver ner det, men det är viktigt att allt görs ordentligt och läggs upp snyggt.
Fotnot; C är liten, blond, och VÄÄÄLDIGT bimbo... Har inte hjärta att ersätta henne för hon gör sitt bästa och är lojal, vilket vi uppskattar hos personalen...

Sen satte jag mig och städade mitt skrivbord, som var så stökigt att det är långtifrån klart, men lite bättre än innan i alla fall. Sambon klagar jämt på mitt "kontorsstök", men jag förklarar jämt för honom att jag har min ordning i röran. Egentligen så har jag väl inte riktigt koll, men hittills, peppar peppar, så har jag alltid lyckats hitta speciella papper o. dyl. nästan direkt när jag behöver dem... :)
Jag brukar ändå alltid retas med honom när han kritiserar röran och säga:
"Om ett rörigt skrivbord är tecken på en rörig hjärna, vad betyder då ett tomt skrivbord?"
Då blir han oftast tyst, eller himlar med ögonen... Hehehe

Ska tillbaks till äldreboendet imorgon. Behöver egentligen inte jobba där för pengarnas skull, men de har blivit så fästa vid mig, och jag vid dem så jag har inte haft hjärta att säga upp mig, även om jag egentligen behöver ägna 100% av min tid till företaget. Nu får jag jobba 200% istället för att hinna med... Det känns extra jobbigt att gå tillbaka nu, för jag har varit ledig ända sen i julas för att kunna vara med min mamma på sjukhuset. Hon hade haft livmoderhalscancer i två år, och under den sista perioden satt jag med henne dygnet runt på avdelningen, tillsammans med pappa, innan hon somnade in den 3:e Februri... Sen har vi planerat begravningen, som hölls den 23:e, och nu är det alltså dags att gå tillbaka till jobbet igen. Det som känns så himla jobbigt är att jag inte orkar prata om det än med arbetskamrater och de gamla. När jag jobbar på hotellet har man ändå att göra med främlingar, de vet ju inte vad som har hänt och så, så nu gruvar jag mig ordentligt för att gå tillbaka.

Jag undrar hur lång tid det tar innan sorg dövas? Just nu gnager det i mig dygnet runt, och jag oroar mig för hur pappa ska klara det ensam, även om han förstås har oss barn, och jag sörjer allt hon inte kommer att få vara med om, och att inte kunna ringa henne varje dag som jag brukar...

Hursomhelst, jag hoppas det går bra imorgon, jag vet att de har saknat mig, men jag har väldigt svårt att visa min sorg, och skäms nästan över att jag kanske verkar kall och så när jag inte vill prata om det.